Inlägg D: Elements of Journalism

Jag ser paralleller mellan den allt rikare floran av sociala medier och framväxten av reklamteve i slutet av 1980-talet. Även då debatterades det nya medielandskapet. De mest skeptiska menade att svenska folket skulle bli hjärntvättat. Även då uttryckte förståsigpåare farhågor om att medborgarna inte skulle kunna hantera alla partsinlagor, inte minst från mäktiga företagsintressen.

När väl premiären för reklamfinansierade tevekanaler ägde rum tyckte nog många att det var lite spännande att se hur dessa reklaminslag skulle ta sig ut. Spänningen avtog relativt snabbt, för att ersättas av likgiltighet eller irritation. Men jag tror att många uppskattade möjligheten att ta del av fler kanaler än de som Sveriges Television erbjöd. Först kändes dessa nya kanaler fräscha och lite fräcka. Bland annat Robert Aschbergs program var typiska för det nya sättet att göra teve. Snabba puckar, inte så politiskt korrekt och räddhågset som SvT. Men vad som också erbjöds var en massa program som innehöll tramsiga tävlingar där folk trillade på rumpan. Skeptikerna fick vatten på sin kvarn och menade att fördumningen nu spred sig över landet.

Den här spretigheten och vildvuxna utbudet av både högt och lågt tycker jag också kännetecknar den rådande situationen för sociala medier. Visst finns det guldkorn bland till exempel bloggare men det gäller att vara både aktiv och kritisk om man ska hitta dem. Minst lika aktiv som man måste vara för att hitta något sevärt på kanal 5…

I ”The Elements of Journalism” skriver författarna Bill Kovach och Tom Rosenstiel att journalistik och journalister har en viktig uppgift att fylla när det gäller demokrati. Despoter och diktatorer har alltid försökt att styra media. Censur har varit ett viktigt verktyg för att hålla opinionen under kontroll. Ett aktuellt exempel på det är de politiska protestyttringarna i nordafrikanska arabländer som spreds under den arabiska våren. Då spelade ny teknik med mobiltelefonkameror en stor roll. Bilder och videor på övergrepp från polis och militär publicerades i realtid vilket ökade trycket på de styrande. Även sociala medier som twitter har haft betydelse, till exempel för att administrera demonstrationståg och liknande. Kanske man kan säga att sociala medier var det verktyg som ökade hastigheten av revolutionen som spred sig från land till land.

När det gäller spretigheten bland sociala medier är det ju lite typiskt att den arabiska våren fick hashtaggen #egypt att klättra upp som den som mest använda på Twitter i år, enligt mikrobloggens egen statistik. På andra plats kom då #tigerblood som då syftar på Charlie Sheens kommentar när han fick sparken från den amerikanska komediserien Two and half men. Högt och lågt, som sagt.

Författarna till ”The elements of journalism” menar att journalistens första lojalitet är till medborgarna. Här tycker jag gammelmedia har en fördel gentemot många av bloggarna. Mitt intryck är att många som publicerar sina alster på Internet är för upptagna med att redovisa vad de själva pysslar med. Det handlas kläder och det fikas och det irriteras över vardagliga förtretligheter. Kan vara underhållande att läsa, men om det blir för mycket blir det trivialt. Är jag orättvis? Jag måste ju samtidigt medge att det kan vara mycket givande att följa bloggare som bevakar ett område man själv är intresserad av. För de som är intresserade av media kan till exempel Vassa Eggen rekommenderas.

I instruktionstexten till denna uppgift nämns den amerikanska tevekanalen Fox som ett exempel på media som klart tar ställning för vissa värderingar. Man får av självklara skäl ingen heltäckande bild av att slaviskt följa en sådan tevekanal. Men å andra sidan kanske det är rakare och öppnare att ”klart ta ställning för konservativa värderingar” än att inte redogöra för vilka värderingar man står för. Jag menar att det nog finns media som också mer eller mindre agerar utefter givna värderingar, men som är ”smartare” än Fox och inte basunerar ut det lika grandiost. I idealfallet anser jag att det ska finnas media som agerar starka motkrafter och mediekonsumenter som är aktiva nog att ta till sig flera sidor. Att slentrianmässigt bara lyssna på en kanal blir enfaldigt oavsett vilken kanal man lyssnar på. Det mår man själsligt och intellektuellt lika dåligt av, som man kroppsligen mår dåligt att av att slentrianmässigt käka på McDonalds varje dag.

Även i Sverige tycker jag mig kunna skönja en polarisering mellan viss gammelmedia och en del frifräsare på Internet. Exempelvis är det ju ingen hemlighet att det finns sajter på Internet som uttrycker sig starkt negativt mot svensk invandringspolitik. Övertrampen är många men trots det, eller kanske tack vare, hamnar dessa sajter högt på listor över de mest besökta. På dessa sajter kan man läsa att gammelmedia inte sällan ”mörkar” vilket ursprung en del brottslingar har. Med ursprung menas var brottslingarna, och i vissa fall brottslingarnas föräldrar, är födda. Vi som studerat journalistik vet att enligt de etiska reglerna för press är etnicitet inte nödvändigtvis något som skrivs ut om det inte har betydelse för historien. Nåväl. Detta tas hursomhelst som bevis av invandrarkritiska sajter att gammelmedia inte håller sig till sanningen. På senaste tiden har jag sett inte minst i en av kvällstidningarna hur krönikörer går till motattack. Denna diskussion skulle överhuvudtaget aldrig ha uppstått om inte Internet hade funnits. Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt.

Faran för den goda journalistiken tycker jag inte utgörs av bloggare och twittrare utan snarare av de etablerade medias villrådiga närvaro på Internet. Eller mer specifikt de etablerade medias oförmåga att ta betalt för sina produkter på Internet. För att ta del av nyheter börjar gammelmedia, som till exempel papperstidningar kännas hopplöst efter. Nyheter får man mycket snabbare tillgång till på Internet. Då kan man tänka sig att tidningar kan erbjuda något annat än vad Internet kan erbjuda. Uppföljningar, genomarbetade analyser och längre reportage blir då mitt spontana svar för hur gammelmedia ska överleva. I ”The Elements of Journalism” står att journalistikens sökande efter sanning och verifikation skiljer den från underhållning, propaganda och liknande. Här tycker jag också att gammelmedia, där det finns en tydlig ansvarig utgivare, har en fördel gentemot den allt rikare floran av tyckare på Internet. Detta skulle gammelmedia lyfta fram mer som en konkurrensfördel tycker jag.

Sociala medier kan vara en källa till ryktesspridning. Mest tänker man sig att personer kan råka illa ut på grund av att de får sin integritet kränkt. Men rykten på nätet kan även få ekonomiska konsekvenser. I förra veckans drabbades Swedbank i Lettland av en så kallad bankrusning. Ett rykte som spreds bland annat via sociala medier om att banken höll på att kollapsa fick letter att rusa till banken för att rädda sina pengar. Om ni tycker kön till bankomaten kan vara lång på fredagseftermiddagen så är det ingenting mot hur det såg ut i Lettland i förra veckan. Även om rykten var falskt så är risken att banken verkligen kollapsar om alla ska ha ut sina pengar samtidigt. Exakt hur det fungerar vet jag inte men om alla bankkunder samtidigt kommer för att ta ut sina pengar så blir bankdirektören nervös. Tydligen finns inte ens pengar inne på banken utan banken har i sin tur lånat ut dem till någon annan så det blir en dominoeffekt som rubbar hela det finansiella systemet.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Boken kom 2007 och är utgiven av Norstedts förlag. I Svensk Maffia får vi stifta bekantskap med tuffa grabbar som är med i olika gäng. Gängen gemensamma nämnare är grov kriminalitet. Pojkarna ägnar sig främst åt utpressning och rån. Även mord förekommer, då oftast inom eller mellan grupperingarna.

Det första gänget i Sverige som skaffade gemensamma regler och attribut var Hells Angels. Viktiga regler är total lojalitet mot gänget och total illojalitet mot samhället. Framträdande attribut är motorcyklar av märket Harley Davidson och skinnvästar. När ett gäng etablerar sig dröjer det inte länge förrän det dyker upp ett annat som vill ha sin del av den kriminella kakan. I bokens andra kapitel får vi lära känna Bandidos.

De här grupperna etablerade sig på landsbygden och i mindre orter. I storstädernas betongförorter slöt sig också kriminella personer samman i grupper. Några som redogörs för i Svensk Maffia är Original Gangsters, Naserligan och Uppsalamaffian. En grupp som ställde till stora problem för polisen bestod av personer från forna Jugoslavien. I Stockholm turades ett antal storväxta killar om att kombinera arbeten som dörrvakt med kriminell verksamhet. Efter en tid köpte de egna krogar och blev mer etablerade i samhället. Kostym och lägenhet på fina Östermalm bättrade på fasaden ytterligare.

Som läsare av Svensk Maffia blir man lätt uppgiven. Dessa gangstrar verkar identifiera sig så hårt med den kriminella gängkulturen att något alternativ inte existerar. De anser sig stå utanför, och över det samhälle vi andra lever i. Typiskt är att den enda person som har något gott att säga om samhället är en kille som efter att ha krockat på fyllan numera sitter i rullstol och är beroende av assistenter dygnet runt. Med risk för att låta cynisk känns det som en omvändelse under galgen.

Jag tycker Svensk Maffia är intressant men det blir lite mycket rabblande av namn och årtal. Spännande blir det när man som läsare får ta del av längre sammanhängande scener. Till exempel historien om Uppsalamaffian som innehåller både uppgång och fall. Men författarna har tidigt uppgett att boken är en förteckning och kartläggning över gängen och som sådan fungerar den. Det är vidare imponerande att författarna har lyckats få tag i så pass många av de kriminella och även att de fått intervjua dem.

Enligt Nationalencyklopedin ska Tom Wolfe, tongivande inom new journalism, ha sagt att kännetecknande för genren är att det är ”en subjektiv, personcentrerad skrivform”. Jag tycker inte att Svensk Maffia är subjektiv utan snarare tvärtom. Om personcentrerad innebär att det kretsar kring personer uppfyller dock Svensk Maffia i alla fall det kriteriet.

Enligt samme Wolfe använder sig skribenter inom new journalism av litterära grepp som monologer, berättande i scener och detaljrika miljöbeskrivningar. Av detta är det främst berättande i scener som läsarna av Svensk Maffia får ta del av.

Om jag låter lite skeptisk till Svensk Maffia så blev jag desto mer fängslad av Döden är en man av Per Lindberg när jag läste den för några år sedan. Varför läste jag den från pärm till pärm? Nu har det ju gått ett bra tag men vad jag kommer ihåg var det framför allt en fascinerad historia med häpnadsväckande detaljer från polisutredningar, domstolar och rättsläkarstationer. Att dramats huvudpersoner kom från det som traditionellt kallas för olika samhällsklasser ökade också spänningen. Offret var en missbrukande prostituerad och de misstänkta var läkare. För journaliststudenter är också delarna om hur media agerade intressant. Men framför är Döden är en man en berättelse med en hel del dramaturgiska höjdpunkter. Som att läsa en deckare från verkliga livet. Att den i viss mån gick i polemik med en tidigare bok i ämnet var också en extra krydda.

Åter till begreppet New Journalism. Min spontana uppfattning är att en sådan text måste bygga på faktiska händelser. Skribenten ska samla fakta via intervjuer, dokumentation och egna intryck. Påminner då om att göra ett reportage. Fast texten ska ha även skönlitterära kvaliteter. Då tänker jag främst på berättarteknik och dramaturgiska grepp. Då kan det bli en större läsupplevelse än både fiktion och det man får sig till livs i sina dagliga tidningar.

Men innebär de skönlitterära ambitionerna att ”The new journalist” får tumma på sanningen? Är det okej att en misshandlande make av chilenskt ursprung blir en blond svensk för att det passar ens teorier om rådande maktstrukturer? Tycker inte jag. Å andra sidan kan ju en skribent även tumma på sanningen genom att utelämna vissa fakta eller vissa åsikter. Då är det svårare för mig som kritisk läsare att vara lika kategorisk.

Jan Gradvall nämner i sin artikel att Tom Wolfe skrev om musikproducenten Phil Spectors flygrädsla som om Wolfe själv bevittnat detta, men i själva verket hade han fått reda på detta genom fråga ut producenten. Wolfe gjorde en scen av det som en romanförfattare. Genom gedigen research i form av ett frenetiskt frågande kunde Wolfe beskriva detta som om han varit med. Om det känns rimligt så ser jag inget fel i det.

Norman Mailer, en annan av giganterna, har enligt Gradvall sagt att den journalistiska dygden objektivitet skulle vara en av tidernas största lögner. Att det skulle vara en omöjlighet. Jag kan hålla med om att fullständigt objektivitet inte kan nås, men visst uppskattar man väl att ambitionen att sikta mot något ditåt finns hos till exempel Tidningarnas Telegrambyrå. Men om man som läsare "söker sanningen" gäller väl som vanligt att söka information hos så många källor som möjligt.

Blogguppgift B: Etik i medierna

Man kan konstatera att inte alla medier har samma inställning till etik. Det är uppenbart att det är skillnad på hur morgontidningen Dagens Nyheter och skvallertidningen Se och Hör agerar. Redan under punkt 1 för publicitetsreglerna krävs ”korrekt och allsidig nyhetsvärdering”. Hur stor vikt lägger Se och Hör vid detta? Hur viktigt tycker tidningens läsare det är? Jag lägger ingen moralisk aspekt i detta. Tror att skvaller är en mänsklig drift men jag tycker det är en smula orimligt att alla tidningar skulle kunna samsas under dessa högtidliga publicitetsregler.

Nåja, bäst för en student som ska granska etik i medier är nog att ignorera skvallertidningar annars blir det bara fånigt. Det räcker med att studera hur morgon- respektive kvällstidningar behandlar till exempel namnuppgifter, inte minst när det handlar om kändisar som hamnat i klaveret. Kvällstidningar har ett personligare tilltal där man lyfter fram enskilda människors öde. Att kvällstidningar lever på att sälja lösnummer gör säkert också att de tar ut svängarna mer.

En intressant fråga tycker jag är huruvida sajter på Internet har påverkat etablerad media. Det finns ju sajter, till exempel Flashback, där diskussionerna går heta så fort någon kändis har råkat ut för något trassel. I tidningen publiceras inga namn så länge ingen är dömd (oftast!) men på Flashback tar det inte lång stund innan sajtens skribenter har listat ut vem det rör sig om. Uppenbarligen drar det trafik till sajten, på bekostnad av tidningarnas hemsidor kan man då tro. Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, menade i programmet ”Medierna” att sajter som Flashback kan öka de etablerade mediernas benägenhet att publicera namn och bild på misstänkta brottslingar.

Men även våra två stora kvällstidningar kan komma till diametralt olika slutsatser i etikfrågor.  Ett färskt exempel handlar om bildpublicering när rättegången mot popikonen Michael Jacksons läkare inleddes i veckan. Expressen publicerade en bild på den döde Michael på sin framsida. Aftonbladet hade bilden uppe på sin sajt under några timmar men valde sedan att plocka bort den. Bilden fanns aldrig i papperstidningen. Aftonbladets tillförordnade ansvarige utgivare Lena Melin sa till den mediegranskande tidningen Dagens Media att Aftonbladet inte har bilder på döda människor annat än i extrema undantag som i fallet med självmordsbombaren i Stockholm. Att bilden fanns på Aftonbladets sajt uppger Melin var ett misstag.

I instruktionerna till denna blogguppgift finns en debattartikel i DN av Stig Hedenius där han vänder på begreppet för namnpublicering. Hedenius antyder att ansvarig utgivare även har ansvar för konsekvenserna av en utebliven namnpublicering. Hedenius menar att tidningar kan förhindra att grova brott begås genom att publicera namn på misstänkta. Det är visserligen en intressant tanke men jag finner den orealistisk. Även om det naturligtvis är fantastiskt om våldsbrott kan förhindras så ser jag förutom de etiska problemen även direkta och praktiska problem med ett sådant förfarande. Nämligen den omständigheten att nyhetsarbete går ut på att producera text i en rasande fart. Med det kommer stress och ovillkorligen misstag. Personligen anser jag nog att det bästa är att vänta tills en dom har avkunnats. Å andra sidan så döms ju även oskyldiga människor så frågan är verkligen inte lätt.

Frågan om medier ska skydda utsatta minoriteter är också svår. På ett mänskligt plan kan man väl säga att det finns skäl till det. Men i programmet medierna som vi skulle lyssna på tas ett fall upp där man nästan kan säga att alla inblandade tillhör minoriteter som riskerar att råka illa ut. Ett mord på en ung homosexuell man är begånget. De misstänkta är utövare av en religion som vissa kritiker hävdar inte har mycket till övers för homosexuella. Men frågan är om motivet till mordet var offrets sexuella läggning. Då blir det ett så kallat hatbrott och mördarnas religiösa bakgrund kan bedömas vara motiverad att publicera. Men frågan är svår för ansvariga utgivare och olika tidningar gjorde i det här fallet olika bedömningar. En fråga jag ställde mig är hur man ska se på till exempel mordet på Olof Palme. Var det ett hatbrott, ett politiskt mord eller helt enkelt tillfällighetsdråp begånget av en missbrukare som inte var vid sina sinnens fulla bruk?

En annan punkt som tas upp under etiska regler är frågan om redaktionell reklam. Det ska vara täta skott mellan en tidnings redaktion och en tidnings annonsavdelning. Med det menas att journalister inte ska låta sig påverkas av önskemål från dem som köper reklamplats i tidningen. Jag tycker mig ha sett en ökad mängd annonser och annonsbilagor som ser ut som redaktionellt material. Svenska Dagbladet har en bilaga på helgen som heter ”A perfect guide” och den ser ut som något som journalister har skapat.

Ytterligare en aspekt på etik tycker jag är om tidningar tar in rättelser och vilken plats dessa får i tidningarna. Tror att det finns en risk att tidningar väljer att inte publicera rättelser med förhoppningen att ”mörka” felaktigheter. Men jag hörde en gång en ansvarig utgivare som sa att genom att flitigt publicera rättelser så ökar trovärdigheten för att resten av innehållet i tidningen är korrekt.

Referenser:

Dagens Media

http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article3278562.ece

Spelregler för press, Radio och TV:

http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=PORTAL

Dagens Nyheter 2008-05-15 - ”Att inte publicera namn kan underlätta mord”

http://www.dn.se/debatt/att-inte-publicera-namn-kan-underlatta-mord

Sveriges Radio P1, Medierna 2009-01-31

Häger Björn, Reporter, 2009, Norstedts

Blogguppgift A: Nyhetsvärdering

Explosion vid kärnkraftverk

I måndags ägde en explosion rum i ett nedlagt franskt kärnkraftverk. Jag inser att det är en nyhet som är värd att uppmärksamma, men jag reagerade ändå på att nyheten fick så pass stor plats i tidningarna. I Svenska Dagbladet nästan en helsida och artikeln var försedd med bild, hade kartor och faktarutor. Vidare hade reportern intervjuat oroliga boende i närheten. Myndigheterna hade tidigt lugnat med att ingen radioaktivitet hade läckt ut och att explosionen inte ägde rum i närheten av några gamla reaktorer. Nu kan man ju välja att inte lita på myndigheter men faktum är att kärnkraftverket inte varit i drift på länge.

Min tes är att redaktörer valde att lyfta upp denna nyhet för att de vet att det finns en förhöjd allmän oro för kärnkraftsproblem efter den allvarliga olyckan i Japan som ägde rum så sent som i mars i år. Jag menar att nyheter som ligger i linje med en gammal, dock inte för gammal, nyhet är extra intressanta för nyhetsredaktörer. Detta eftersom även en relativt liten nyhet har chans att bli en ”snackis” om bara ämnet där nyheten har ägt rum finns någorlunda färskt i minnet hos läsarna.

Anser att min teori får ett visst stöd i ”Handbok i ekonomijournalistik” av Tommy Berglund och Martin Ahlquist. På sidan 97 presenteras en modell för nyhetsvärdering som kallas ”Top of the Mind”-modellen. Den går ut på att man ska lägga mest resurser på ämnen som står högt på nyhetsagendan. Enligt författarna är det bara några få ämnen åt gången som kan fånga publikens intresse. Den redaktion som kan ta fram flest nyheter inom dessa ämnen framstår som nyhetsledande. Det ska dock sägas att det allra finaste är att skapa en alldeles ny ”top of the mind”-nyhet. Då är chansen stor att man gjort ett scoop!

Mitt exempel med explosionen i Frankrike är inte klockrent då kärnkraftsolyckor väl inte står högt på nyhetsagendan för dagen. Men jag tycker ändå att ämnet finns på agendan, fast lite längre ned, på grund av olyckan i Japan. Därför blev, menar jag, explosionen mer än en notis i tisdagens tidning.

Höghus planeras vid Brommaplan

I min lokaltidning, som bevakar de västra förorterna i Stockholm, läser jag en liten notis om utvecklingen av de planer som finns på att bygga två höga flerfamiljshus i närheten av min bostad. Notisen väcker mitt intresse. Varför? Av de kriterier som en nyhet ska ha enligt Björn Hägers ”Reporter” uppfyller notisen bara knappt hälften. Inte är nyheten ny då planerna har uppmärksammats tidigare, inte är det icke-normalt då hus byggs hela tiden i ett Stockholm som växer så det knakar och inte handlar det om några elitpersoner.

Men nyheten uppfyller viktkriteriet då jag tycker det är av vikt att vi inte ytterligare blir av med grönområden här i närområdet. Precis som alla andra inser jag att det behövs nya bostäder, men precis som alla andra tycker jag att man då ska bygga någon annanstans än där just jag bor… Nåja, åter till ämnet nyhetsvärdering. Ett kriterium är alltså uppfyllt. Vidare ligger det planerade huset i min närhet så det kriteriet är definitivt uppfyllt. Relativt lättbegripligt är det också för hus har man ju sett förut. Slutligen så innehåller byggplanerna även ett visst mått av konflikt för det finns människor som är för och människor som är emot.

Jag håller med Björn Häger när han skriver att man gärna slänger sig över de lokala tidningarna före rikstidningarna om man har en valmöjlighet. Min slutsats är att visst kan man på ett intellektuellt och känslomässigt plan beröras av det som händer i stora världen men det som händer i ens omedelbara närhet berör oss både omedelbarare och konkretare.

Det här med närhet behöver ju inte bara handla om geografi. På sidan 87 i ”Reporter” finns ett diagram som visar begreppet närhet i tre dimensioner, nämligen tidsmässigt, kulturellt och rumsligt. Det är därför en ny elkontakt kan vara värd en stor och genomarbetad artikel i en tidning som riktar sig till personer i elbranschen men knappast värd ens en notis i andra tidningar. Elektriker lever då i samma arbetsrelaterade kultur.

Haj attackerade surfande diplomat

I måndags kunde man läsa i Aftonbladet att en surfare hade blivit biten av en haj i Australien. Jag blir fundersam på varför tidningarna, oftast kvällstidningarna, publicerar dessa nyheter med jämna mellanrum. Tycker nyheten knappast uppfyller något av kriterierna. Händelserna äger rum på andra sidan jordklotet så någon vidare närhet känner jag inte. Haven där kryllar av både surfare och hajar så självklart händer sådant här ganska ofta och är därför varken något nytt eller något icke-normalt. Händelserna av den här typen har verkligen ingen vikt för mig. Så varför publicerar tidningarna den här typen av nyheter? 

Tror svaret är att det finns något kittlande med sådana här historier. Kanske vi ska ta del av nyheten med skräckblandad förtjusning? Men jag har upptäckt att en gemensam nämnare med notiserna är att de alltid är försedda med en färgbild på en blodig surfare. Eller eventuellt en arg haj. Jag tror att den dramatiska bilden är en förutsättning för att texten ska bli publicerad. Kanske dessa tidningar måste innehålla en viss kvot med nyheter som är mer av kuriosa. Fast jag kan ju inte förneka att en historia om en surfare och en haj som kommer i närkontakt med varandra onekligen innehåller nyhetskriteriet konflikt. Kanske det räcker med att ett av kriterierna är uppfyllt, bara det i så fall är rejält uppfyllt. Och förresten var ju den olycklige surfaren förra veckan någon form av diplomat så kriteriet elitperson fanns också där.