Man kan konstatera att inte alla medier har samma inställning till etik. Det är uppenbart att det är skillnad på hur morgontidningen Dagens Nyheter och skvallertidningen Se och Hör agerar. Redan under punkt 1 för publicitetsreglerna krävs ”korrekt och allsidig nyhetsvärdering”. Hur stor vikt lägger Se och Hör vid detta? Hur viktigt tycker tidningens läsare det är? Jag lägger ingen moralisk aspekt i detta. Tror att skvaller är en mänsklig drift men jag tycker det är en smula orimligt att alla tidningar skulle kunna samsas under dessa högtidliga publicitetsregler.
Nåja, bäst för en student som ska granska etik i medier är nog att ignorera skvallertidningar annars blir det bara fånigt. Det räcker med att studera hur morgon- respektive kvällstidningar behandlar till exempel namnuppgifter, inte minst när det handlar om kändisar som hamnat i klaveret. Kvällstidningar har ett personligare tilltal där man lyfter fram enskilda människors öde. Att kvällstidningar lever på att sälja lösnummer gör säkert också att de tar ut svängarna mer.
En intressant fråga tycker jag är huruvida sajter på Internet har påverkat etablerad media. Det finns ju sajter, till exempel Flashback, där diskussionerna går heta så fort någon kändis har råkat ut för något trassel. I tidningen publiceras inga namn så länge ingen är dömd (oftast!) men på Flashback tar det inte lång stund innan sajtens skribenter har listat ut vem det rör sig om. Uppenbarligen drar det trafik till sajten, på bekostnad av tidningarnas hemsidor kan man då tro. Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, menade i programmet ”Medierna” att sajter som Flashback kan öka de etablerade mediernas benägenhet att publicera namn och bild på misstänkta brottslingar.
Men även våra två stora kvällstidningar kan komma till diametralt olika slutsatser i etikfrågor. Ett färskt exempel handlar om bildpublicering när rättegången mot popikonen Michael Jacksons läkare inleddes i veckan. Expressen publicerade en bild på den döde Michael på sin framsida. Aftonbladet hade bilden uppe på sin sajt under några timmar men valde sedan att plocka bort den. Bilden fanns aldrig i papperstidningen. Aftonbladets tillförordnade ansvarige utgivare Lena Melin sa till den mediegranskande tidningen Dagens Media att Aftonbladet inte har bilder på döda människor annat än i extrema undantag som i fallet med självmordsbombaren i Stockholm. Att bilden fanns på Aftonbladets sajt uppger Melin var ett misstag.
I instruktionerna till denna blogguppgift finns en debattartikel i DN av Stig Hedenius där han vänder på begreppet för namnpublicering. Hedenius antyder att ansvarig utgivare även har ansvar för konsekvenserna av en utebliven namnpublicering. Hedenius menar att tidningar kan förhindra att grova brott begås genom att publicera namn på misstänkta. Det är visserligen en intressant tanke men jag finner den orealistisk. Även om det naturligtvis är fantastiskt om våldsbrott kan förhindras så ser jag förutom de etiska problemen även direkta och praktiska problem med ett sådant förfarande. Nämligen den omständigheten att nyhetsarbete går ut på att producera text i en rasande fart. Med det kommer stress och ovillkorligen misstag. Personligen anser jag nog att det bästa är att vänta tills en dom har avkunnats. Å andra sidan så döms ju även oskyldiga människor så frågan är verkligen inte lätt.
Frågan om medier ska skydda utsatta minoriteter är också svår. På ett mänskligt plan kan man väl säga att det finns skäl till det. Men i programmet medierna som vi skulle lyssna på tas ett fall upp där man nästan kan säga att alla inblandade tillhör minoriteter som riskerar att råka illa ut. Ett mord på en ung homosexuell man är begånget. De misstänkta är utövare av en religion som vissa kritiker hävdar inte har mycket till övers för homosexuella. Men frågan är om motivet till mordet var offrets sexuella läggning. Då blir det ett så kallat hatbrott och mördarnas religiösa bakgrund kan bedömas vara motiverad att publicera. Men frågan är svår för ansvariga utgivare och olika tidningar gjorde i det här fallet olika bedömningar. En fråga jag ställde mig är hur man ska se på till exempel mordet på Olof Palme. Var det ett hatbrott, ett politiskt mord eller helt enkelt tillfällighetsdråp begånget av en missbrukare som inte var vid sina sinnens fulla bruk?
En annan punkt som tas upp under etiska regler är frågan om redaktionell reklam. Det ska vara täta skott mellan en tidnings redaktion och en tidnings annonsavdelning. Med det menas att journalister inte ska låta sig påverkas av önskemål från dem som köper reklamplats i tidningen. Jag tycker mig ha sett en ökad mängd annonser och annonsbilagor som ser ut som redaktionellt material. Svenska Dagbladet har en bilaga på helgen som heter ”A perfect guide” och den ser ut som något som journalister har skapat.
Ytterligare en aspekt på etik tycker jag är om tidningar tar in rättelser och vilken plats dessa får i tidningarna. Tror att det finns en risk att tidningar väljer att inte publicera rättelser med förhoppningen att ”mörka” felaktigheter. Men jag hörde en gång en ansvarig utgivare som sa att genom att flitigt publicera rättelser så ökar trovärdigheten för att resten av innehållet i tidningen är korrekt.
Referenser:
Dagens Media
Spelregler för press, Radio och TV:
Dagens Nyheter 2008-05-15 - ”Att inte publicera namn kan underlätta mord”
Sveriges Radio P1, Medierna 2009-01-31
Häger Björn, Reporter, 2009, Norstedts
