Jag har läst Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Boken kom 2007 och är utgiven av Norstedts förlag. I Svensk Maffia får vi stifta bekantskap med tuffa grabbar som är med i olika gäng. Gängen gemensamma nämnare är grov kriminalitet. Pojkarna ägnar sig främst åt utpressning och rån. Även mord förekommer, då oftast inom eller mellan grupperingarna.
Det första gänget i Sverige som skaffade gemensamma regler och attribut var Hells Angels. Viktiga regler är total lojalitet mot gänget och total illojalitet mot samhället. Framträdande attribut är motorcyklar av märket Harley Davidson och skinnvästar. När ett gäng etablerar sig dröjer det inte länge förrän det dyker upp ett annat som vill ha sin del av den kriminella kakan. I bokens andra kapitel får vi lära känna Bandidos.
De här grupperna etablerade sig på landsbygden och i mindre orter. I storstädernas betongförorter slöt sig också kriminella personer samman i grupper. Några som redogörs för i Svensk Maffia är Original Gangsters, Naserligan och Uppsalamaffian. En grupp som ställde till stora problem för polisen bestod av personer från forna Jugoslavien. I Stockholm turades ett antal storväxta killar om att kombinera arbeten som dörrvakt med kriminell verksamhet. Efter en tid köpte de egna krogar och blev mer etablerade i samhället. Kostym och lägenhet på fina Östermalm bättrade på fasaden ytterligare.
Som läsare av Svensk Maffia blir man lätt uppgiven. Dessa gangstrar verkar identifiera sig så hårt med den kriminella gängkulturen att något alternativ inte existerar. De anser sig stå utanför, och över det samhälle vi andra lever i. Typiskt är att den enda person som har något gott att säga om samhället är en kille som efter att ha krockat på fyllan numera sitter i rullstol och är beroende av assistenter dygnet runt. Med risk för att låta cynisk känns det som en omvändelse under galgen.
Jag tycker Svensk Maffia är intressant men det blir lite mycket rabblande av namn och årtal. Spännande blir det när man som läsare får ta del av längre sammanhängande scener. Till exempel historien om Uppsalamaffian som innehåller både uppgång och fall. Men författarna har tidigt uppgett att boken är en förteckning och kartläggning över gängen och som sådan fungerar den. Det är vidare imponerande att författarna har lyckats få tag i så pass många av de kriminella och även att de fått intervjua dem.
Enligt Nationalencyklopedin ska Tom Wolfe, tongivande inom new journalism, ha sagt att kännetecknande för genren är att det är ”en subjektiv, personcentrerad skrivform”. Jag tycker inte att Svensk Maffia är subjektiv utan snarare tvärtom. Om personcentrerad innebär att det kretsar kring personer uppfyller dock Svensk Maffia i alla fall det kriteriet.
Enligt samme Wolfe använder sig skribenter inom new journalism av litterära grepp som monologer, berättande i scener och detaljrika miljöbeskrivningar. Av detta är det främst berättande i scener som läsarna av Svensk Maffia får ta del av.
Om jag låter lite skeptisk till Svensk Maffia så blev jag desto mer fängslad av Döden är en man av Per Lindberg när jag läste den för några år sedan. Varför läste jag den från pärm till pärm? Nu har det ju gått ett bra tag men vad jag kommer ihåg var det framför allt en fascinerad historia med häpnadsväckande detaljer från polisutredningar, domstolar och rättsläkarstationer. Att dramats huvudpersoner kom från det som traditionellt kallas för olika samhällsklasser ökade också spänningen. Offret var en missbrukande prostituerad och de misstänkta var läkare. För journaliststudenter är också delarna om hur media agerade intressant. Men framför är Döden är en man en berättelse med en hel del dramaturgiska höjdpunkter. Som att läsa en deckare från verkliga livet. Att den i viss mån gick i polemik med en tidigare bok i ämnet var också en extra krydda.
Åter till begreppet New Journalism. Min spontana uppfattning är att en sådan text måste bygga på faktiska händelser. Skribenten ska samla fakta via intervjuer, dokumentation och egna intryck. Påminner då om att göra ett reportage. Fast texten ska ha även skönlitterära kvaliteter. Då tänker jag främst på berättarteknik och dramaturgiska grepp. Då kan det bli en större läsupplevelse än både fiktion och det man får sig till livs i sina dagliga tidningar.
Men innebär de skönlitterära ambitionerna att ”The new journalist” får tumma på sanningen? Är det okej att en misshandlande make av chilenskt ursprung blir en blond svensk för att det passar ens teorier om rådande maktstrukturer? Tycker inte jag. Å andra sidan kan ju en skribent även tumma på sanningen genom att utelämna vissa fakta eller vissa åsikter. Då är det svårare för mig som kritisk läsare att vara lika kategorisk.
Jan Gradvall nämner i sin artikel att Tom Wolfe skrev om musikproducenten Phil Spectors flygrädsla som om Wolfe själv bevittnat detta, men i själva verket hade han fått reda på detta genom fråga ut producenten. Wolfe gjorde en scen av det som en romanförfattare. Genom gedigen research i form av ett frenetiskt frågande kunde Wolfe beskriva detta som om han varit med. Om det känns rimligt så ser jag inget fel i det.
Norman Mailer, en annan av giganterna, har enligt Gradvall sagt att den journalistiska dygden objektivitet skulle vara en av tidernas största lögner. Att det skulle vara en omöjlighet. Jag kan hålla med om att fullständigt objektivitet inte kan nås, men visst uppskattar man väl att ambitionen att sikta mot något ditåt finns hos till exempel Tidningarnas Telegrambyrå. Men om man som läsare "söker sanningen" gäller väl som vanligt att söka information hos så många källor som möjligt.
